Supporterlivet är ett lotteri
Ibland känns supporterlivet som ett casino. Eller, för att citera Forrest Gump, som en ask choklad. Man vet aldrig vad man kommer att få, hur det kommer att sluta, eller om man kommer att vinna eller förlora.
Vi började kvällen hemma hos Sulan. Bråkade om vad vi skulle lyssna på. Jag ville lyssna på Morrissey. Sulan ville lyssna på Sham 69. Sulan kompis Tommy ville lyssna på the Streets av nån anledning. Vi frågade varför, och han sa nånting om att Mike Skinner är mest casual av alla. Casual?! Posörer! Till slut blev det en kompromiss, vi lyssnade på Cockney Rejects och Oasis och surfade porr. Alltså inte riktig porr, det kör vi IRL istället 
, utan vi kollade CP Company jackor på Endclothing, och nån hittade en sida med gamla Massimo Osti grejer. Grym skit alltså! Sen började Tommy prata om ”nya märken” som han tyckte var ”på gång”, typ Nanamica och VISVIM. Som om vi inte visste det liksom. Vad trodde han egentligen? Men varför ska man köpa en rock i goretex när man kan få en schysst rock och en Arc’Teryx jacka för samma pris? Det hade han inget svar på.
Men nu hade vi inte lång tid kvar, och ölen var uppdrucken. Dags att bege sig till matchen. På vägen dit mötte vi några från Firman. Inga som vi kände, men i alla fall. Vi kollade lite på varann, men det var inte en sån dag idag. Inga poliser mötte vi heller, inte ofta det händer nuförtiden.
Hur matchen gick då? De förlorade, men Kalles unge gjorde bra ifrån sig. Bara 9 år, och redan så bra. Kalle ska vara stolt, och det var han också.