Nu när 2009 års säsong är över är det dags att prisa de som prisas bör. Här på DIFBloggen har vi valt att utse årets spelare i Djurgården. Den här gången var vi överens om att Jan Tauer var värd utmärkelsen och vår motivering lyder:
”Med ett fantastiskt engagemang på planen och en sällsynt uppoffrande vänlighet har han vunnit våra hjärtan. Han är en sann krigare som aldrig ger upp och som alltid ställer upp för supportrar och media.”
Diskussionen kring Pa Dembo Tourays vara eller icke vara har pågått i åratal. Gambiern står fortfarande kvar i målet trots att mängder av supportrar och fotbollstyckare redan har sagt att han inte måttet.
Vissa, inklusive undertecknad, menar istället att Pa Dembo håller hög nivå och att det skulle vara svårt att hitta en målvakt som gör det minst lika bra eller till och med bättre.
Det är för de stora ögonblicken som fotbollssupportern lever. Idag gick jag in med en rätt negativ inställning till en av de mest betydelsefulla matcherna någonsin. Jag kom ut med ett leende på läpparna och med ett minne för livet. Idag är jag lycklig.
Mycket har hänt under den här säsongen, vilket gör den nästintill omöjlig att summera. Bara att vi lyckas ta oss tillbaka i detta dubbelmöte är helt sinnessjukt. Att vi slår Örgryte med nio man i en måstematch. Att vi på något sätt hela tiden hittar kraft att komma tillbaka. Kanske är det styrkan i Djurgårdsfamiljen, att vi aldrig viker ned oss. Vi kommer alltid tillbaka.
Det är med den känslan jag går och lägger mig ikväll. Vi är kvar i Allsvenskan och nu är vägen upp till toppen så mycket kortare. Lyckas vi bara hitta en formel som gör att alla inom föreningen drar åt samma håll, så kommer vi snart vara tillbaka där vi hör hemma.
Under de tre sista omgångarna när laget var som mest uträknat, så bärgades tre raka segrar för att säkra kvalplatsen. Insatserna var långt ifrån klockrena, men arbetsinsatsen fanns där, från första till sista minut.
Några dagar senare i matchen mot Assyriska var den goda arbetsinsatsen som bortblåst. Spelarna såg ut att vara handlingsförlamade. Det syntes att de hade ställt in skorna och hoppades på att det skulle räcka. Det gjorde det naturligtvis inte.
När Örgryte kvitterade vår ledning kändes det som om någon slog undan benen för den här vistelsen i Allsvenskan. Att vi i slutändan skulle vinna den matchen så som den utvecklade sig kändes otroligt, nästan omöjligt. Men istället för att spelarna vek ned sig, frambringade den prekära situationen en hundraprocentig krigarinställning. Ett engagemang som resulterade i en seger trots decimerat manskap samt en självförtroendekick inför avgörandet.
Igår kungjorde Tommy Jacobsson att han tänker kandidera till ordförandeposten i Djurgården. I sin hand verkar han ha en välfylld portfölj med såväl en ekonomisk som en sportslig plan. Det hela låter som ljuv musik för många supportrar som tagit emot uppslaget med öppna armar (i alla fall om ska tro vår lilla undersökning här på bloggen).
I Djurgårdens supporterkretsar råder det delade meningar kring Jan Tauers framtid i klubben. Vissa vill att profilen förlänger medan andra hellre ser ett annat alternativ på vänsterbacken. Kontraktet går ut den sista december i år och mycket talar för att han inte får förlängt eftersom det inte ens har påbörjats en dialog parterna emellan.
Det är sällan ett annat lag än Djurgården föräras plats på den här bloggen. Men idag kunde jag inte motstå att lämna lite utrymme åt vraken från Söder.
Av allt att döma har deras bortaresor varit något utöver det vanliga. Jag citerar Bajen Fans hemsida:
” Resegruppen samt Ordförande har bestämt att inga fler bussresor till bortamatcher kommer att arrangeras i år.
Detta pga av att en person uträttade sina behov på sätet på en buss och det var inte kiss. Det smärtar i hjärtat att inte kunna genomföra de resor som vi planerat när Bajen behöver vårt stöd som mest men bussvärdarna och de reseansvariga orkar inte med svineriet som pågår ombord på bussarna.
Det är synd att några stycken tömmer en bensinmack på dvd-filmer mm. så att alla bussarna blir avvisiterade av polisen och fördröjer resan, och det är ännu sorgligare att vi har blivit vana att planera in det tidsmässigt. Men när en person höll sig kvar på bussen i Linköping och istället för att gå in på Max hamburgare som de andra och låna deras toalett, helt sonika satte sig och sket på ett av bussens säten så rann den sista droppen över för vad vi vill subventionera.”
Vraken förnekar sig inte.
Att gå på Stadion i måndags var som att åka tio år tillbaks i tiden. Samma klubb som radat upp framgångar sedan dess, har nu lyckats rasera allt till den grad att vi återigen står på ruta ett. Med en ekonomi i spillror, bubblande supporterfrustration och ett uselt spelarmaterial, så ser framtiden inte speciellt ljus ut. Det kan inte ens en naiv optimist som Wille Bäckström lura i mig.
Mötet med GAIS blev en ångestladdad historia precis som väntat. Trots tidigt baklängesmål fick vi i alla fall med oss en poäng trots få skapade målchanser. När jag summerade matchen fick jag det till tre farliga avslut för Djurgårdens del. I min mening alldeles för få, sett till hur matchen artade sig. Framförallt blev besviken över att DIF inte tog till vara på de mängder av fasta situationer som uppstod.
Djurgården tilldömdes nio hörnor och ett antal frisparkar i bra inläggsläge utanför straffområdet, på dessa lyckades vi inte hota Dime Jankulovski i GAIS-målet överhuvudtaget.
Ett bottenlag i desperat behov av poäng och utan spelidé måste ta till vara på de tillfällena, annars åker laget ur, så enkelt är det bara.
