Under helgens match var det ett nyförvärv som verkligen öppnade käften och drev på sina medspelare. Mycket positivt tyckte de få åskådare på plats och jag kan inte göra annat än att hålla med. Vi tog kontakt med Jani Lyyski för att höra vad han tycker om den inledande tiden i Djurgården.
Den 30 december smällde den sportsliga ledningen av ett smatterband av finländska värvningar. Tre spelare presenterades på hemsidan under några minuter och de som följde händelseförloppet vid diverse forum satt förundrade med öppen mun. Få känner till något om nyförvärven, så jag bestämde mig för att försöka fixa några intervjuer med finländarna. Förste man till rakning är Kasper Hämäläinen.
Det var många som undrade vad riskkapitalbolagets 15 miljoner egentligen skulle räcka till. Svaret så här långt har varit fyra finnar och en återvändande nigerian. Om pengarna spenderats väl, kan ingen svara på än, men visst känns det uppfriskande att se så många nya ansikten klara för klubben med så kort varsel.
Endast några veckor har gått sedan Tommy Jacobssons stab fick befogenhet att manövrera klubben. Det har redan hänt en hel del och handlingskraften verkar finnas där. Sportchef och tränare har tillsatts, två intressanta värvningar har gjorts och de rykten som florerar ser mer intressanta ut än på länge.
Domen från SvFF:s disciplinnämnd blev som väntat ingen munter läsning. Djurgården har efter matchen mot Assyriska fått som straff att spela en match utan publik och ska utöver det betala 200 000 kr i böter. Summerar man kostnaderna för disciplinnämndes beslut så handlar det om miljonbelopp som Djurgården går miste om.
Straffet är fullkomligt horribelt och står inte i proportion till vad som har hänt. Djurgården som förening och vi övriga supportrar kan inte få ta smällen för vad en enskild individ har gjort. Killen som sprang in och gav Assyriska-spelaren en näve är inte någon supporter, han är kriminell, det är han som ska få ta straffet.
Jag hade påbörjat ett inlägg om att Jeglertz med all sannolikhet skulle tacka nej till en fortsättning i DIF. Det hann dock inte bli publicerat förrän det stod klart att han lämnar klubben.
Som jag ser det, var det inget oväntat beslut. Vem skulle efter att ha upplevt ett delat ledarskap som ej fungerade vilja sätta sig i samma situation igen, även om det var en ny person som satt vid andra sidan bordet.
Nu när 2009 års säsong är över är det dags att prisa de som prisas bör. Här på DIFBloggen har vi valt att utse årets spelare i Djurgården. Den här gången var vi överens om att Jan Tauer var värd utmärkelsen och vår motivering lyder:
”Med ett fantastiskt engagemang på planen och en sällsynt uppoffrande vänlighet har han vunnit våra hjärtan. Han är en sann krigare som aldrig ger upp och som alltid ställer upp för supportrar och media.”
Diskussionen kring Pa Dembo Tourays vara eller icke vara har pågått i åratal. Gambiern står fortfarande kvar i målet trots att mängder av supportrar och fotbollstyckare redan har sagt att han inte måttet.
Vissa, inklusive undertecknad, menar istället att Pa Dembo håller hög nivå och att det skulle vara svårt att hitta en målvakt som gör det minst lika bra eller till och med bättre.
Det är för de stora ögonblicken som fotbollssupportern lever. Idag gick jag in med en rätt negativ inställning till en av de mest betydelsefulla matcherna någonsin. Jag kom ut med ett leende på läpparna och med ett minne för livet. Idag är jag lycklig.
Mycket har hänt under den här säsongen, vilket gör den nästintill omöjlig att summera. Bara att vi lyckas ta oss tillbaka i detta dubbelmöte är helt sinnessjukt. Att vi slår Örgryte med nio man i en måstematch. Att vi på något sätt hela tiden hittar kraft att komma tillbaka. Kanske är det styrkan i Djurgårdsfamiljen, att vi aldrig viker ned oss. Vi kommer alltid tillbaka.
Det är med den känslan jag går och lägger mig ikväll. Vi är kvar i Allsvenskan och nu är vägen upp till toppen så mycket kortare. Lyckas vi bara hitta en formel som gör att alla inom föreningen drar åt samma håll, så kommer vi snart vara tillbaka där vi hör hemma.
Under de tre sista omgångarna när laget var som mest uträknat, så bärgades tre raka segrar för att säkra kvalplatsen. Insatserna var långt ifrån klockrena, men arbetsinsatsen fanns där, från första till sista minut.
Några dagar senare i matchen mot Assyriska var den goda arbetsinsatsen som bortblåst. Spelarna såg ut att vara handlingsförlamade. Det syntes att de hade ställt in skorna och hoppades på att det skulle räcka. Det gjorde det naturligtvis inte.
