Idag, mer än tre år efter händelsen, så nås vi av nyheten att polisbefälet som var ansvarig för ett av de mest absurda besluten som har drabbat oss Djurgårdare idag blev frikänd av Göteborgs tingrätt. Jag personligen satt några pubar bort och var faktiskt på väg på väg till Lilla London men det blev aldrig av. Trots detta har händelsen funnits med mig och även om känslorna har svalnat så har hoppet efter upprättelse för dem levt.
AIK-bloggen: Time to say goodbye – välkommen på avskedsfest!
I kväll smäller det och här på DIF-bloggen har vi återupplivat tanken med ett utbyte med våra antagonister. Deras hybrisalster inför kvällen hittar ni alltså här och vårt finns på antagonistbloggen.
Time to say goodbye – välkommen på avskedsfest!
Måndagen den 28:e september hälsar Sveriges största supporterskara välkommen på avskedsfest. Djurgården ska vinkas farväl och det rejält. Ingen vet när de kommer tillbaka. Kanske aldrig. Det här kan vara den sista chansen att få se AIK och Djurgården spela allsvenskt derby på mycket länge. Missa inte det!
Plats: Råsunda Fotbollsstadion
Tid: 19.00
Biljetter köper ni här.
***
Den 18:e maj i år gjorde Ivan Obolo ett av den här säsongens vackraste mål när han sköt 1-0 i årets första tvillingderby. Ett mål som inte bara innebar att AIK vann matchen. Det betydde dessutom att AIK tog tillbaka makten i Stockholm. Och markerade slutet på några års glada dagar på Öfre Malm.
Sedan dess har så gott som allting gått emot Djurgården. För oss AIK:are är det är enkelt att relatera till vad ni går igenom. För exakt fem år sedan satt vi i precis samma båt. Vi vet precis hur det känns när marken öppnar sig under fötterna. Hur det känns att falla fritt mot misär.
Ni hånade oss. Skrattade åt oss. Och när ni vann SM-guld året därpå drabbades ni av precis samma hybris som ni så ofta påstår är karakteristisk för oss. Men hur mycket det än sved så visste vi att vår sejour i lägre divisioner skulle vara tillfällig. Så har det alltid varit. Vi visste att vi skulle komma tillbaka. Vi visste att vi skulle bli bäst i Stockholm igen. För AIK är inte ett jojolag. AIK är inte DIF. Jag gissar att ni är betydligt mer oroliga för framtiden.
När ni går in i Superettan nästa säsong så gör ni det med en karaktärslös trupp, en ledning som står i krig med riskkapitalet och en publikskara som blir mindre och mindre. Det är en njutning att se hur ni förfaller, hur ni tar felbeslut på felbeslut och att misären aldrig verkar vilja ta slut.
När AIK spelade Superettan 2004 var fotbolls-Sverige enigt. Allsvenskan saknade AIK. Djurgården kommer att vara ungefär lika saknade som Ljungskile. Men jag hoppas ändå att alla AIK:are tittar ordentligt innan de lämnar Råsunda imorgon. På hängande huvuden, tomma blickar och skavande frustration. För att få en minnesbild. En påminnelse om hur skönt det är att hålla på svartgult.
Tragisk kväll på stadion
Foto: Bildbyrån
Det blev inga poäng. Det som började så bra, med mycket vackert och stämningsfullt pyrotekniskt tifo, bra drag, spelare som visade lite inställning vilket resulterade i tidigt ledningsmål, . . slutade i totalt mörker och elände.
Inför DIF – MFF i kväll 20:00
9 matcher kvar nu. Fortfarande bara 4 vinster, planen som det snackas om är att det är hemma på Stadion i höst som DIF ska rädda sitt kontrakt. Först ut är Malmö FF som är semi-indragna i bottenstriden. Deras kontrakt är inte hemma än, 10 poäng ovanför oss.
Östermalms IP aktuellt. Igen.
I kväll kom äntligen en uppdatering på vad fan som sker kring arenafrågan. På dif.se, newsmill samt även på Maddes blogg kan vi läsa om att stadionalternativet nu är övergivet och att fokus nu återigen skiftas norrut mot Östermalms IP.
I DN kan vi läsa att våra, tills idag, stora antagonister friidrottarna jublar. Nu kan de få behålla Stadion som den är. I all evighet.
Det enda lilla detaljen som saknas är att Kungliga Djurgårdsförvaltningen ändrar sitt beslut från 2006. Då var de inte alls sugna på att låta DIF slå upp en arena på deras mark. Men är det som Madde säger: kanske har förhållandena ändrats?
Jag ger efter för min schizofreni och låter den utgöra ramverket och dispositionen för övriga tankar kring detta… Lite Pro – Contra:
Åt vilket håll far era tankar?
DIF – IFK Göteborg
Nu går tåget. I och med Gais vinst igår så börjar avståndet upp till kval växa ordentligt.
Ska Djurgår’n greppa sista halmstråt (kval) så är det läge att börja vinna nu. Just nu har vi 6 raka utan vinst och självförtroendet ser ut att vara helt obefintligt. Man kan fokusera på det eller på det faktum att hemma på Stadion är dock siffrorna godkända. 4 vinster, 1 oavgjord och 2 förluster. Dessutom är Milic tillbaka efter avstängning. Hrvoje är i mina ögon den spelare som har visat någonting i år som kan sägas innehålla både kämpaglöd och kunnande.
En nyckel i kväll blir att hålla tätt första halvtimmen. Gör vi inte det så blir det 0-4/5/6 igen. Jag vill se bryskt markeringsspel och inget jävla schabbel med boll på egen planhalva. Om inte Milic är spelbar så sparka bara upp skiten mot Kebba och Oremo (om de nu startar). Har vi tur kanske någon snubblar som mot Elfsborg.
Göteborg kommer att gå för seger och satsa framåt om vi har ett kryss i halvtid. Håller vi bara tätt kommer chanserna komma.
Starkt försvarsspel är ena halvan, den andra står vi för. Sjung för Djurgår’n nu för i helvete! Göteborgarna kommer säkert vara patetiskt få, men om vi inte sjunger så kommer de höras ändå.
Flertalet gamla rävar kommer att byta sin Lidingöbiljett och ställa sig på Sofia i kväll. Med ny tyngd och envishet kommer det bli drag i kväll. Tighta ihop klacken mot mitten.
Nu kör vi!
De utlovade bilderna från Kaknäs – Del 1.
Lagbild - Officiell version
Lagbild – Mindre officiell version
Höga knän i takt innan andra matchen. Det gäller att inte stelna till mellan matcherna.
Taggningsring. Minns inte vad vi skrek men högt var det!
Måljublet efter 1-0. Som ni ser hoppade jag över det mesta av högen.
Kaknäscupen 2009 – Rapport från Barefoot
Igår avgjordes då årets upplaga och jag deltog som målvakt i det på förhand mycket nederlagstippade Barefoot. De var efter 5 års spel och bara en tidigare vunnen match och ett försvarsspel som bjöd på tvåsiffrigt (”1″-11 mot DIF Haninge i fjol) i stor behov av en ny slips. Ödet förde oss samman under en bortamatch i Örebro då jag blev rekryterad i halvtid.
Laget laddade med ett 2 och en halv timmes intensivt tvåmålspel i Vasan i torsdags för att verkligen jobba upp träningsverken i vaderna.
Kaknäs hade fått sig en rejäl dusch under förmiddagen men framåt kick off så började solen titta fram. 8 lag kom till start ackompanjerade av en halvstor publik som hade letat sig dit för att äntligen få se lite kvalitativ fotboll i samband med DIF.
Vi själva kom dit taggade till tänderna för att mötas av beskedet att vi ganska omgående skulle ställas mot spöklaget DIF Haninge i öppningsmatchen. Klump i magen. En kort uppvärmning senare så intog vi bortre planens ena halva med en något konstlad känsla av jävlar anamma. Let’s have it…
Barefoot – DIF Haninge 0-4 (0-2)
DIF Haninge är väldigt stora, väldigt starka och kan nog bli väldigt elaka om saker inte går deras väg (men det gjorde gudskelov allt som historien kommer att förtälja). De spelade i diverse Man Utd ställ och det är svårt att inte dra liknelsen till scenen i denna film.
Tja, då föra årets match slutade 0-11 så var förhoppningen i år att hålla nere siffrorna. Let’s face it; det är inte mot de här killarna vi skulle ta våra poäng. Tanken var från start att den chansen som finns är gå vidare som grupptvåa bakom dem.
Vi stod upp helt okej, vann fan inte mycket boll, men tänkte skott och offrade oss förtjänstfullt. Deras mål kom till på fasta situationer och var egentligen skitmål allihop. Varav ett får jag ta på mig helt då jag tappade ett inlägg. Tvålen… Självklart kunde de gjort 5-6 till men oftast visade motståndarna prov på oskärpa eller så lyckades jag eller någon annan vara i vägen. Så helt klart en rättvis seger men jag störde mig på de sätt som de gjorde målen. Dålig markering vrålade jag åt mina stackars backar.
Framåt då? Tror vi hade 2 halvchanser varav ett med god vilja kan sägas innehöll ett avslut. När domaren äntligen blåste av efter 2 * 12 så var det med en känsla av lättnad som vi tackade våra övermän, ”bara” 4 bakåt och ingen skada. Skulle våra konkurrenter om andraplatsen hålla nere siffrorna så här bra?
Barefoot – DIF Uppsala 5-0 (1-0)
Erik, Jake 2, Danken, Henke (typ)
Japp, ni läste rätt! Barefoot 2009 vann en match, och det med hela 5-0! Dessutom stod jag för föreningens första rena lakan.
Uppsala var riktigt dåliga och hade matchen innan blivit mosade av USC. Vi kände direkt att här fanns chansen att åtminstone göra lite pytsar. Coach Daniel valde att stuva om i uppställningen och överge vårt tidigare 1-2-1-2 för en mera rakare 2-2-2 model. Den fungerade bra offensivt då vi ofta kom 4 man i anfallsvågorna, däremot tyckte jag den SÖG defensivt då de ofta kom i 3 mot 2 lägen mot mig. Anyway, efter en stunds trevande spel och ett antal sumpade lägen så hände det. Jake spelade fram Erik som visserligen fick för mycket tid på sig (”jag kommer snubbla” var det som han direkt fick upp som tanke) men eftersom han hade öppet mål från 2 decimeter så gick det inte att missa. Bollen i mål. Planinvasionen och TV-puckshögen var ett faktum. Jag som hade längst dit fick äran att kasta mig överst, var lite för exalterad, översköt mitt hopp och landade något för långt till vänster. Men vilken härlig känsla. Svettiga lyckliga män, och en tjej, i en berusad hög.
(Ni som inte orkade trycka på Planinvasionen, gör det! Sen.)
1-0 stod sig i paus och jag malde på om att behålla fokus, göra några till och stänga matchen. Annars fanns risken att vi åkte på ett bakåt.
Andra halvlek blev en klang och jubel föreställning. Folkfest. Muppsala sjönk ihop som ett korthus och vi kunde spela ut hela registret och trycka in 4 till. Dessa firades p.g.a skaderisk och avstånd till målgörare något mer återhållsamt. Jag hade inte mycket att göra. Spanade på tjejer och njöt av den pågående förnedringen. Stod för en assist då jag nådde Jake med ett Dembokast. Det hade kunnat bli mer men eftersom USC typ slog dem med 11 mål så visste vi att vi ändå var tvungna att slå dem i sista matchen. Dessutom var den matchen direkt efter detta så det fanns skäl att slå av på takten. Ett av målen föranleddes av ett riktigt jävla Sovjetiskt klapp-klapp spel, gåshud. Efter matchen var det en blandning mellan allmän eufori och samtidigt försök att direkt fokusera på seriefinalen (efter jättarna) mot UCS. Det var nu det gällde…
Barefoot – Utras Couscous Stockholm 0-3 (0-2)
… och det sket sig. Efter en minut rullade bollen retligt in tätt intill min högra stolpe. Exakt så här gick det till, ett mycket tungt mål då vi då var tvungna att göra 2 för att vinna och gå vidare. Första halvleken bestod annars av rätt blandat spel. Vi hade lägen men tog alldeles för lång tid på oss att skjuta. Deras lag var ganska blandat i kvalité och vi försökte anfalla på den kant som kändes svagast. I slutet på första halvleken så drar samma kille iväg en rökare, som jag är på och touchar, men som fortsätter och penetrerar mitt vänstra kryss. Fuck.
I andra så var kodordet All Out Offence, skitsamma om de kommer till lägen, vi måste chansa framåt. Det gjorde vi förtjänstfullt men de försvarade sig bra. Målsumperiet nådde oanade höjder innan de i slutet satte trean när vår ork trötte. Game Over!
Barefoot 2009 1 0 2 5-7 3 = Tredjeplats och ut i gruppen.
Magnus Öhrman var stolta över oss. I år hade de (för vår skull?) introducerat ett pris för sämsta lag, två flaskor av finare aperitif. Till allas häpnad så blev det inte vi, utan Uppsala med målskillnaden 0-27. Vi tror att det hela är en konspiration, priset introduceras först i år, och först nu dyker ett ännu sämre lag upp.
Slutspelet då?
Bjöd inte på några större överraskningar. USC hade inte så mycket att hämta mot Södra Sidans anslutning och Haninge kunde så småningom defilera i mål. Utan ett enda insläppt. Dessutom tror jag inte att något lag förlorade med mindre än vad vi gjorde? Vilket med lite Gais-matematik placerar oss som näst bäst!
Efter en något stökig 69:a hemåt stan så fortsatte kvällen fortsatte med öl och sprit (Smirnoff och bob-sylt shots) hemma hos Kapten Erik och sen vidare till East för segerbankett. Sen går min film, vet att jag träffade två polare på donken medis…
TACK FÖR I ÅR från er Keeper! Nästa år då jävlar!
Självklart också stort tack till arrangörerna! Exemplariskt bra skött och alltid lika uppskattat. Ni som inte var där, ta er i kragen och dyk upp 2010!
För vidare läsning med alla resultat hänvisar vi till Järnkaminerna.
BILDER KOMMER!
