Det var många som undrade vad riskkapitalbolagets 15 miljoner egentligen skulle räcka till. Svaret så här långt har varit fyra finnar och en återvändande nigerian. Om pengarna spenderats väl, kan ingen svara på än, men visst känns det uppfriskande att se så många nya ansikten klara för klubben med så kort varsel.

Framförallt känns det upplyftande att utrensningen som jag efterfrågat tidigare äntligen har blivit av. Ett stort antal spelare har lämnat till följd av att deras kontrakt löpt ut och utöver det har Mwila, Andersson och Magnusson fått veta att de inte har någon framtid i klubben. Tuffa beslut som någon gång måste tas för att det ska vara möjligt att börja om på riktigt. Generalfelet i fjol var att vi försökte börja om, men behöll samma material som året innan.

En och annan kan säkert tycka att det är tråkigt att vi inte knyter till oss spelare från närområdet eller från övriga Sverige. Den bittra sanningen är emellertid att pengarna inte hade räckt lika långt ifall vi hade valt den strategin.

Historiskt sett har det inte varit någon höjdare att värva från finländska ligan. Jag minns för ett antal år sen då Hammarby plockade hem Joakim Jensen som då var väldigt tongivande på andra sidan Östersjön, men i Allsvenskan färgade han definitivt inte. Även Malmö FF fick sin beskärda del när Robert Kjellin floppade rejält.

Men finländsk fotboll är idag på frammarsch, a-landslaget närmar sig ett stort mästerskap och ungdomslandslagen gör också stora framsteg. Den finländska ligan verkar ha stärkt sin konkurrenskraft gentemot den svenska serien. Tongivande spelare i Finland blir idag också inflytelserika här. Porokara, Hooiveld och Chatto är tre spelare som alla har gjort succé i sina klubbar. Förhoppningsvis kan våra värvningar göra samma resa.

Nu väntar vi bara på kreativa ramsor med grannlandet i öst som tema.