Det är hög tid för svensk fotboll och våra lagstiftare att vakna. Vansinnesdådet på Stadion i söndags visar på ett kasst system och ett snedvridet fokus som fortfarande bidrar till att dylika händelser inträffar.

År efter år har individer som inte klarar av behärska sig inne på arenan fått förstöra för den stora massan supportrar. Samma supportrar som är den i särklass största anledningen till att Allsvenskan blivit så populär.

Det sker inte särskilt ofta men när olyckan väl är framme får det förödande konsekvenser för den levande supporterkulturen och fotbollen i stort.

Tar det igen, VI som förordar den levande supporterkulturen drabbas. Inte gärningsmannen som slog (eller kastade, eller någonting annat för den delen).

Jag vägrar använda termer som ”fotbollsvåld” eller ”huliganism”. Där håller jag för en gångs skull med Marcus Birro. I Sverige har vi inte något sådant, i alla fall inte i den bemärkelsen man normalt använder termerna internationellt.

”Det finns inga huliganer i Sverige. Det finns rötägg och idioter. Men det finns inga huliganer, barbarer, våldsverkare, terrorister.”

Tänk efter, hur många tidningsartiklar eller inslag i radio/teve har in sett/läst/hört där man lägger fokus på individen som ligger bakom dådet? Nä precis, inte speciellt många. Det man nästan uteslutande ger sig på är Djurgården och hur klubben skött säkerhetsarrangemanget runtomkring. Därefter ger man gemene fotbollsupporten en känga genom att använda termer i stil med ”fotbollsvåld” och ”huliganism”.

Att han som slog inte jagas av drevet likt den danska supporter som sprang in på Parken är beklagligt.

Jag säger inte att Djurgården är helt utan skuld men att man i första hand bör lägga fokuset på dåren som svingade istället för klubben och övriga som sprang in på plan.

Svensk fotboll, med den ur folkhemmet sprungna praktpampen Lagrell i spetsen, ser nu enögt på hur Djurgården skött arrangemanget och kommer därefter i vanlig god ordning att lägga skulden på föreningen. Detta synsätt gör också att omgivning tar efter.

Någon samverkan eller ambition att förstärka lagstiftningen och ge klubbarna större möjligheter att ta hand om problemet verkar inte finnas.

Man borde istället, för att enbart koncentrera sig på detta, kraftfullt fördöma det inträffade och göra allt för att identifiera vem det var som slog, straffa honom ordentligt och först därefter se över vad det var som gick snett och låta DIF ta konsekvenserna av det.

Jag lovar att det sistnämnda är bra mycket mer effektfullt än stoltsera med att ha tvingat fram fler ordningsvakter, delat ut en halv miljon i böter och gett DIF ytterligare en match utan publik.

Konceptet att straffa många (i det här fallet ALLA blåränder som var på Stadion) för det några enstaka få gör är förkastligt och inte speciellt effektivt. Det gör bara att den som utför något kan gömma sig bakom andra.

Visserligen har DIF nu börjat stämma våldsverkarna för bötesbeloppen. Helt rätt i min mening men man borde, samtidigt som man vågar mer, också får större befogenheter att identifiera och stänga av rötäggen på livstid.

I många fall kan jag tänka mig att klubbarna fegar ur lite, men det är också en produkt av systemet snarare än klubbens värderingar.

Vad jag hoppas med den här texten är att få er som fortfarande skriker efter kollektiv bestraffning och böter till klubbarna att tänka ett varv till. Tror ni verkligen att lösningen ligger i att i första hand ge sig på klubben och alla de tusentals som med glädje rusade in på planen? Det tror inte jag!