Ja, hoppfull var man inte när man äntrade Stockholms Stadion strax innan 14.00 och slog sig ner på sin plats. Men förvånad blev man när laget visade upp att de faktiskt kan spela och efter Haginges ledningsmål kändes det bra, men att behålla ledningar är inte vår starka sida och självklart kunde Örgryte kvittera med efter 53 minuter.

Sedan blev matchbilden smått orealistisk, först när Haginge får se det röda kortet efter sin eftersläng som enligt honom själv var korrekt ( ”utvisningen var en blandning mellan att jag fick ont, blev förbannad, var besviken — och att jag är dum i huvudet”).

Men det gjorde att vi snabbt hittade en gemensam motståndare – Martin Hansson. Förvisso dömde han ut straffen som gav oss ledningen, men när Milic sätter in sin vårdslösa tackling och också fick det röda kortet förde det hela Stadion samman och det var under ett tag fantastiskt att se Djurgårdare på alla sektioner stå upp och stötta laget som bara kunde slå ifrån sig och försöka undvika baklängesmål.

Detta kändes som säsongens match och lättnaden som man kände när Martin Hanssons blåste av matchen i 95:e minuten är obeskrivlig. Nu tar det emot att försvara Martin Hansson, men i efterhand känns de båda röda korten korrekta samtidigt som straffen inte var alldeles klockren.

På torsdag väntar Helsingborg borta, normalt en svår match. En faktor som kan göra det hela mycket tuffare är att Olympia förmodligen kommer vara knökfullt då det blir Henrik Larssons sista hemmamatch och detta kan ge motivationen åt ett lag som egentligen inte har något att spela för, samtidigt som både Haginge och Milic är avstängda.

Men för att återgå till kvällens match – tack till alla blåränder som var på plats, tack för att ni skapade en atmosfär som stundtals var fantastiskt. Tack till spelarna (de som höll sig kvar på planen) och som gjorde allt i deras makt för att behålla chanserna att hålla sig kvar i Allsvenskan.

Tack för att jag under en kort stund kunde glömma turbulensen i vår förening och istället få känna genuin glädje. Tack!