Jag har levt men känslan så länge n att den inte längre är speciellt ny eller jobbig. ”Nej, nu åker vi ur”-känslan har kommit portionerad med maten hela året. När nu ödesmatchen mot ÖIS stundar om bara någon timme så är det sista tuggan som ligger på gaffeln men man är redan mätt.

 Jag ser verkligen inget annat än 0-2 idag. Att ÖIS skulle passera oss förr eller senare när de vaknade till liv har känts givet. Hoppet att vi skulle vakna och klättra har succesivt släckts. Nu finns detta hopp bara kvar på pappret, i teorin och matematiken.

När jag funderar och spekulerar över sannolikheter att DIF ska vinner eller greja något så inser jag att min uppskattning är för känsloladdad, så jag kollar på odds. Igår såg jag att oddset på att DIF inte går till kval stod i 1.04.

Vårt fruktansvärt mentalt svaga lag ska nu försöka prestera med kniven på strupen och all tidigare erfarenhet säger att de inte klarar av det.

Det känns som att jag förbereder min egen hängning men nog fan ska jag sprattla!