I flera månader har jag planerat att skriva en text om Djurgårdens ekonomi utan att det har blivit av. Men i och med den senaste tidens skriverier om, och rabalder i, klubben känns det som ett måste att skriva ner de tankar och funderingar som bubblat i mitt huvud under 2009. I egenskap av nationalekonom ligger det nära till hands att dra analogier till nationalekonomiska termer och modeller.

Inom nationalekonomi brukar man ofta tala om dynamik, det vill säga att samhällets ekonomi inte är statisk, och att förändringar i en variabel även påverkar andra variabler. Djurgården var inne på denna typ av resonemang i samband med att man ändrade inriktning på spelarköp i mitten av 2000-talet. Då talanger snabbt lämnade klubben skulle man istället köpa in äldre spelare som skulle bidra till större framgångar och därmed betala tillbaka sig genom ökade intäkter.

För att riskkapitalbolaget skulle acceptera att lägga pengar på spelare som inte går att sälja med förtjänst, exempelvis Mattias Jonson, fick man rättighet till delar av intäkterna från DEFAB, bland annat intäkter från europacup-matcher.

Teoretiskt sett är det lätt att tro att denna hypotes ska stämma, och att klubben, genom att värva på detta sätt kommer att nå större sportsliga framgångar samt locka mer sponsorer, etc. Men det gör kalkylerna skörare, stämmer inte antagandet står man med ökade utgifter och i värsta fall även mindre intäkter när DFAB ska ha sin del av kakan.

När Ronald Reagan i inledningen av 80-talet sänkte skatterna i USA gjorde han det med tron att det skulle öka skatteintäkterna. Hans ekonomiska rådgivare, Arthur Laffer, hade under en lunch på en restaurang, på en servett, ritat upp en kurva (Laffer-curve) där han visade på detta samband. Reagan tyckte naturligtvis detta lät för bra för att vara sant och nappade direkt. Följden blev dock gigantiska underskott i den amerikanska statsbudgeten.

Situationen i Djurgården har alltså varit liknande, man har låtit riskkapitalbolaget köpa spelare eftersom klubben inte velat ta den ekonomiska risken förknippad med att köpa en spelare för, låt säga, 15 miljoner. Tackvare DFAB har klubben ändå kunnat få in spelare som Markus Johannesson och Mattias Jonson till truppen. Men de sportsliga framgångarna har inte blivit så stora som man hoppas, med andra ord har de dynamiska effekterna har alltså inte funkat så väl som man hade räknat med.

Nu står föreningen med lägre intäkter eftersom man lovat bort en del till riskkapitalbolaget. Samtidigt har man högre utgifter då man har byggt upp en allt större organisation. 2003 var antalet anställda 38, medan antalet anställda var 70 under 2008. Dessutom har kostnaderna skenat iväg även på andra håll, bland annat införskaffades ett nytt kansli på Vallhallavägen med en hyra på 1,5 miljoner om året, ett kontrakt man nu fått säga upp.

Räknar man med att truppen sammanlagt består av runt 25 man (spelare och tränare etc) har alltså antalet administrativa tjänster gått från drygt tio till runt 50! Som ett brev på posten har samtidigt personalkostnaderna mer än dubblats från 29 miljoner år 2003 (trots guldbonus) till 62 miljoner år 2008 (bl.a. pga. Bosse Anderssons avgångsvederlag samt sign-ons).

Guldåret 2005 uppgick löneutbetalningarna till 40 miljoner för att 2006 uppgå till 58 miljoner. En del av lönerna är naturligtvis hänförbart sign-on-bonusar till spelare som skrivit på för klubben. Men det är alltjämt utgifter som, om än de betalats av riskkapitalbolaget, i praktiken även påverkar klubbens ekonomi då man delat med sig av intäktsströmmarna till DFAB. Eller som det klassiska nationalekonomiska uttrycket säger, ”det finns inga gratisluncher”.

När man så har stått där med en större kostym utan att det fört med sig de ökade intäkterna man räknat med har man tvingats lösa problemet på annat sätt. Dagens finanskris är ett bra exempel på detta. I USA har man sedan 80-talet konsumerat mer än man producerat.

Men inte heller detta är någon gratislunch utan priset ett land får betala till följd av underskott av bytesbalansen är ökade fordringar från utlandet. Man säljer alltså ut delar av landet, antingen i form av aktier i exempelvis Microsoft eller i annan typ av värdepapper såsom subprimelån, statspapper eller företagsobligationer etc.

På liknande sätt har problemet lösts hos Djurgården. Negativa siffror i resultaträkningen har räddats till plus genom att sälja ut delar av balansräkningen till DFAB. Visst kan det vara bra att ha externa finansiärer som går in och köper dyra spelare, exempelvis Kim Källström eller Andreas Isaksson. Men varför ska de äga hela spelartruppen? Om Philip Hellquist blommar ut kommer DIF enbart få 20 procent av vinsten, resterande belopp kommer gå till riskkapitalbolaget. Det känns inte direkt lysande, men det är tyvärr en konsekvens vi får leva med till följd av de senaste årens katastrofala ekonomiska styre.

Nu är alltså en av hjärnorna bakom riskkapitalbolaget på väg in i föreningen igen, denna gång som ordförande. Han gör det hela på ett fientligt sätt när DIF är i desperat behov av pengar. Tommy Jacobson har förkunnat att han ska bidra med 10 miljoner till klubbkassan. Frågan är om, och i så fall vad, han kräver i utbyte.

Tommy Jacobsson har, tillsammans med Bo Lundqvist, byggt upp den bolagsstruktur som gjort att Djurgårdens fotbollsförening hamnat i den prekära ekonomiska situation som nu råder. De har byggt upp den dubbelt så stora organisationen, de skaffade kontoret på Vallhallavägen och de har betalat för, samt skrivit kontrakt med, stora delar av dagens spelartrupp.

De har alltså satt Djurgården i den situation man är idag. Vad säger att det skulle bli bättre att låta samma personer styra klubben på nytt? Visst går det att öka intäktsströmmarna genom att få in nya sponsorer, men inte heller där lyckades väl Tommy Jacobsson&Co lysande förra gången?

Kanske kan spons-biten bli bättre om konjunkturläget vänder upp, kanske kan nya profilnamn locka sponsorer, men som ovan nämnts har den sortens dynamik inte fungerat så väl som DIF hoppats tidigare år. Varför skulle det då fungera bättre nu?

Djurgården har för närvarande fem (?) tränare på lönelistan. Visst skulle Djurgården behöva en erkänt duktig tränare (se bara vad Tom Prahl lyckas göra med små medel i Trelleborg) och kanske kan Hasse Backe vara ett intressant namn. Men har DIF råd att stå för ytterligare en tränarlön? Är det rätt väg att gå?

Djurgården måste troligen ta minst tre poäng på övriga tre matcher, utöver att en seger mot ÖIS är ett absolut måste. Då är det ändå inte säkert att det räcker till kval. Och ett kval är alltid ett kval, det är ingen garanti att klara sig kvar i Allsvenskan via ett sådant. Att möta Sundsvall på bortaplan exempelvis, det är inte det lättaste i november.

Men för att ens ta sig dit krävs det dock lugn och ro i föreningen inför avslutningen av serien. Att Tommy Jacobsson då gör en rad fientliga utspel via media gör att man ifrågasätter hans vilja att måna om DIF. Det har dock länge varit solklart att det funnits en schism mellan klubbens föregående och nuvarande styre. Exempelvis tackade DFAB nej till att köpa in en tongivande spelare från ett annat allsvenskt lag i somras.

Hade Tommy Jacobsson enbart sett till DIF bästa hade han som goodwill betalat Hasse Backes lön för att få in honom som konsult under de fyra till sex matcherna som återstår under 2009, för att efter säsongen ta denna strid. Men vad kan man räkna med av någon som ansett att det rätta för DIF är att byta hemmaarena till Råsunda? Samtidigt är det naturligtvis så att jobbet inför 2010 behöver påbörjas så snabbt som möjligt.

Det stålbad ekonomiskt Djurgården nu går igenom kan liknas vid det deltagarna i programmet Lyxfällan får gå igenom. Förr eller senare kommer alltid bakslaget när man länge levt över sina tillgångar. Det får vi tyvärr acceptera som Djurgårdssupportrar. Vi kan hoppas att vårt lag klarar sig kvar i Allsvenskan trots allt, även om det inte ser ljust ut för närvarande.

En eventuell nedflyttning skulle naturligtvis göra det ekonomiska läget än mer prekärt. Det finns alltså inte möjlighet att ta fram pengar till löner för nya, dyra, spelare eller att för avlöna fler tränare. Föreningens ekonomi är katastrofal oavsett om Tommy Jacobsson tar in Hasse Backe som tränare eller ej.

Snarare behöver vi slumpa bort spelare som Johan Oremo och Prince Ikpe Ekong för att minska på löneutgifterna (särskilt om det blir Superettan). Jag tror där att den nuvarande styrelsen är inne på rätt väg.

Som supporter är det dock svårt att ta in det faktum att Djurgården måste sanera ekonomin, särskilt som det i sin tur tyvärr även leder till sportslig misär. Men det är tyvärr priset vi får betala för de senaste årens excesser. Att försöka bota problemen med samma medicin som gjorde oss sjuka är naturligtvis inte rätt väg att gå. Även om det kortsiktigt kan te sig mindre smärtsamt…