Satt och laddade om text-tv:s 377 och höll nästan på att lura mig själv att livet som djurgårdare höll på att återvända. Att den blårandiga delen av mig skulle kunna sluta vakna med ångest över en stundande superettansäsong. DIF höll ju tamigfan på att klå serietvåan och skulle i och med det återfå självförtroendet och sakta men säkert ta sig norrut i serien.

Det var en osannolik känsla, men som den kompletta supporterdåre man är så tar hoppet med enkelhet över logiken. När text-tv visar ”Elfsborg-Djurgården 0-1″ 20 minuter in i andra halvlek blir förhoppning logik: ”fan jag visste att Sjölund är en ledare och kan vända hela säsongen”; ”mittfältet har trots allt en hel del talang”; ”vi hör egentligen hemma på övre halvan”.

Men vi vet ju att logiken vann över hoppet även denna gång. I 79:e minuten kom 1-1, i 80:e 1-2 och när matchen var över hade Blåränderna förlorat med 1-3. Och när jag vaknar till i natt kommer jag må dåligt, dåligt, dåligt.