djurgårdsninja har inlett sin medverkan på DIFBloggen lite frånvarande, ungefär som DIF har börjat säsongen. För visst har det känts som att det inte är våra grabbar på plan?! De där håglösa, tvekande, fjösande, missande, undvikande, rädda spelarna – spelar dom i världens vackraste blåa och blåa? Dom kämpar ju inte ens?!

För det finns inget jag har så låg acceptans för som spelare som inte kämpar. Hur satans dålig eller ur form en spelare än är, så kan han alltid ta löpningen, smälla på, tjonga, ta position, döda ytor. Ja, detta gäller även hela lag. Faktiskt. För ett Djurgården som är helt ur form offensivt – som det varit i ett antal fajter i år – bör alltid kunna minska den offensiva kraften och lägga den på försvar. Jag är övertygad om att DIF kunnat knipa ett antal poäng med den taktiken, poäng som krävs för att kunna få tillbaka självförtroendet.

I morgon spelas årets viktigaste match, hemma mot AIK. Jag vill inte förlora. Vill inte. Vill inte. Vill inte.

Ser ni vad årets blåränder gjort mig till – en rädd fan. Jag är livrädd. Djurgården har till stor del varit fantastiskt usla i år (visst, GAIS var en bra insats och jag såg inte MFF borta) och Bajen-derbyt var något av det sämsta jag sett de senaste tio åren. Och det sämsta var spelarnas inställning. Det som ska brinna när det är derby brann inte. Spelarna verkade rädda för något. I stället för glöd såg jag bara tveksamhet.

I morgon duger inte det. I morgon ska det brinna. I morgon får ingen vara rädd.