Nu börjar det dra ihop sig på allvar, bara en sketen helg skiljer oss från en ny säsong med nya Djurgårdsminnen, euforisk lycka och total frustration. Känslan är dock lite annorlunda när man befinner sig en ocean från sin saknade Sofialäktare. Att bo i exil är visserligen inget nytt, har provat lite olika varianter: vanlig exil i södra Sverige, smyg-exil i Uppsala och nu über-exil I USA. Det speciella den här gången är väl att man är helt ensam med sin fanatism. När omvärlden bryr sig mera om otroligt triviala saker som Collegedambasket är det svårt att hävda att svensk fotboll (sån där fotboll med foten) är viktigast i hela världen. Det regelbundna bloggandet här har man fått ta ett break ifrån på grund av det sjuka studietempot. Det enda man har är halsduken på väggen. DIF är långt borta.

Visst, man surfar runt på 114 och fotbollskanalen, kollar 08-fotboll och DIF-TV, men inget i världen går ju upp mot the real thing, tillfredställelsen att sitta med polarna på Östra, pytt och öl. Eller en galen uppladdning på HBJ, trängas på blåa linjen mot mordor. Det är så mycket man saknar när man för tillfället inte har det i sitt liv. Så mycket än fotbollsmatcherna i sig.

Skulle du förresten sluta gå på Stadion om du blev blind? Nej, tänkte väl det.

När Djurgårdsfamiljen intar Göteborg ligger kommer jag ligga och sova, klockan 8 blir det avspark, scrambled eggs med bacon framför streamen (Gud förbjude att jag lämnas åt webradion). Det kommer att bli en mycket underlig upplevelse. Fick jag 4 timmar att partikelförflytta mig till Sverige I vår skulle det tveklöst bli till Malmö och Göteborg. Där har ni lyckliga på hemmaplan två resor och matcher som kan bli rent av historiska. Åk, för bövelen, ni som fortfarande inte är game till dem. Jag tror dessa upplevelser kan bli en milstolpe, något som berättas för barnbarnen.

Oavsett om förväntningarna på DIF årgång 2009 är lågt ställda, detta repeteras nästan som ett mantra för att kunna acceptera en mittenplacering, så kan jag inte låta bli att känna att det vore tråkigt som torsk att komma hem till gnagetderbyt (för det missar jag fan inte) med DIF som 8:a, typ 20 poäng från förstaplatsen. När var förresten senast DIF så här nederlagstippade inför ett år? 2000? Kanske är det 2000-tals-hybris men jag tror inte DIF kommer hamna i mittenträsket. Vi kommer vara med i racet och hamna topp 4:a! Varför inte? Vi har en optimism i och runt laget, vi har vinnarkultur, nu personifierad av Zoran Lucic. Debaclet 2008 säger absolut ingenting om vad det här gänget kan prestera I år.

Är helt på det klara att en bra start är oerhört viktig för säsongen, trots att tålamodet bör vara stort. Så länge vi känner att vi är med, vi kan slå alla lag och att vi går för 3 poäng i varje match för det måste vi.

På måndag står ni äntligen på Stadion, skänk en tanke åt oss satar världen runt som sitter bänkade framför datorer. Eller skit i det, sjung för oss och njut! Jag finns med er från en framför en skärm, i ett väl valt rum som jag inte har spikat än, i en liten håla i en skog på andra sidan havet. Nu kör vi, full jävla fart framåt.

// Hockeytröjan som inte kan sova, nu med sitt riktiga namn! Hej på er!