Det har under en längre tid funnits vissa tveksamheter i Fifas regler för internationella övergångar, och då främst gällande artikel 17, vilken rör en bestämmelse som reglerar huruvida en spelare eller en klubb har rätt att bryta ett rådande avtal mot kompensation. Tvivelaktigheterna har främst handlat om brist på riktlinjer för vad ordet kompensation i själva verket är ett uttryck för. Det var inte förrän Andy Websters fall togs upp i Lausannes internationella sportdomstol (CAS) som det klargjordes hur artikel 17 skulle tolkas och tillämpas.

Andy Webster, en skotsk back med utmärkta meriter, tröttnade en dag på att spela för sin skotska ligaklubb Hearts. Han bestämde sig då för att göra som många andra löntagare, han lämnade in sin avskedsansökan. Vidare hävdade Webster att han enligt artikel 17 i Fifas regelverk kunde säga upp sitt avtal mot kompensation med 14 dagars varsel, då han vid tidpunkten hade ett år kvar på sitt fyraårskontrakt. Websters handling innebar en lång och utdragen kontraktstvist, som efter överklagan togs upp i CAS. När domen föll stod Webster som vinnare och hans nya klubb kunde glad i hatten punga ut med två miljoner (trots att marknadsvärdet var väsentligt mycket mer) i kompensation vilket CAS hade fastställt, en summa som var förenlig med Websters kvarvarande lön i Hearts. Då domen är ett prejudikat innebär det att närbesläktade fall kommer att avdömas på liknande sätt och Webster har följaktligen blivit det som Jean-Marc Bosman blev för Bosmandomen.

Det betydande i domen är således att kompensationen för ett brutet kontrakt skall baseras på den återstående lönen och inte på spelarens marknadsvärde. Förenklat innebär domen och tillämpningen av artikel 17 att spelaren ensidigt kan bryta sitt kontrakt efter en bestämd tid. Är spelaren under 28 år kan denne bryta kontraktet efter tre år, och är spelaren över 28 år räcker det med endast två år som kontraktsbunden i klubben. Föreningen som spelaren lämnar har endast rätt till den återstående lönesumman.

Konsekvenserna av domen kan bli mycket allvarliga. Websterdomens tillämpning leder utan tvivel till att verksamheten försvåras för de mindre klubbarna. Inte nog med att de riskerar att bli av med sina bästa spelare till andra, kanske större klubbar, de kommer inte heller att få skäligt betalt. Den globala spelarmarknaden riskerar att bli alltmer lik den amerikanska, där dilemmat med kontrakten gör att spelare går mellan klubbar med låg eller utan någon ersättning överhuvudtaget. För klubbar som arbetar med talangutveckling och förädling kan inte domen ses som något annat än ett dråpslag. Det blir svårare att bedriva en hållbar ungdomssatsning, då en sådan ansträngning i slutänden är avsedd att generera tillbaka de satsade slantarna, vilket nu kommer att bli väsentligt svårare. De redan rika klubbarna gynnas medan fattigare och mindre klubbar försummas.

När övergångssummorna reduceras till följd av Websterdomen, kommer en ny marknad att öppna sig. På samma sätt som Bosmanfallen har kunnat välja och vraka mellan lukrativa erbjudande kommer även Websterfallen att få samma möjlighet. Marknaden övergår från att ha varit klubbarnas till att bli spelarnas och de giriga agenternas, vilket i brist på lönetak kommer att resultera i kraftigt stegrade spelarlöner, något som i sin tur gynnar redan välsituerade klubbar.

Vidare kommer klubbarna oavsett storlek att behöva sätta större fokus på spelarkontraktens utformning. Element i avtalet som kontraktslängd och klausuler kommer definitivt att bli hetare potatisar imorgon än vad de är idag. Därutöver kommer den osäkra spelarmarknaden och kontraktsbryderiet leda till att kapitaltillskott från riskkapitalister blir mer sällsynt, detta eftersom fotbollsspelare blir en än mer vacklande tillgång.

Det råder inget tvivel att klyftorna mellan de rika och de fattiga klubbarna kommer att öka. Websterdomen skapar onekligen en obehaglig snedfördelning, där mindre klubbar riskerar att tappa mark i rasande takt gentemot de rikare.

Idag går det till viss del att reglera i spelarens personliga kontrakt med klubben. Regleringen (en klausul) innebär att Fifas regelverk inte är tillämpligt, då Fifas regelverk endast gäller vid internationella övergångar. I de kontrakt som Djurgården och många andra allsvenska klubbar har tecknat med sina spelare, finns en bestämmelse som reglerar en dylik situation, men huruvida den bestämmelsen kan anses vara skälig eller oskälig har ännu inte prövats. Det som krävs för att testa bestämmelsens hållbarhet är att en spelare precis som Webster, sätter sig på tvären. Med bakgrund av domen i Websters fall finns det goda skäl att tro att bestämmelsen skulle bedömas som oskälig, även om det juridiskt sett är två helt skilda fall.

Som motåtgärd arbetar idag Fifa med att förändra sitt regelverk. En ändring har införts i ljuset av Websterdomen. En spelare måste nu anmäla inom 15 dagar efter spelad säsong att han avser att säga upp sitt avtal i enlighet med artikel 17 i Fifas regelverk.

Men frågan är om Fifas flexibilitet är tillräcklig, de stora fotbollsorganisationerna kan inte längre hävda sin suveränitet. Fotbollsföreträdarna yrkar på hänsyn till fotbollens särart, medan EU-kommissionen trycker på EG-rättsliga principer, såsom fri rörlighet framförallt. Striden parterna emellan är ständigt pågående och kommer säkerligen att intensifieras i framtiden. Vilken aktör som avgick som vinnare i den senaste striden framstår som solklart, även om striden den här gången utspelades i Lausannes Sportdomstol och inte i EG-domstolen.